Min vän Skogstoan

Som jag skrev i förra inlägget HÄR så har jag fått blogga via mobilen. Vilket jag uppfattar som jobbigt, irriterande och bökigt, eftersom det blir en massa fel och jag får göra om flera gånger. Har i nästan två veckor inte haft något annat val. Det är nämligen stamrenovering i vårt hus. Så förutom en inplastad, förminskad, dammig, ofunktionell, brötig, dånande bostad med en massa människor springandes i tid och otid, har vi varit utan telefoni och bredband. Nötterna som är här och arbetar har nämligen borrat sönder våra kablar på flera ställen.

Han liksom inte med att ta riktiga före bilder innan det var undanplockat och alla inventarier stod på sina rätta ställen. Det går ju att se på ett ungefär hur det har sett ut iallafall. Självklart fanns det aspets i badrummet och lilla toan, så det var sanering med rymddräkter och special maskiner som gällde den första veckan. 

Oj vad stor hallen blev när allt var utblåst. Men samtidigt svårt att fatta att det både fått plats ett badrum och en gästtoa. I några dagar kunde man höra allt som hände och sades hos grannarna under och ovanför då tolv hål borrats i golvet och i taket.

Tycker mest byggarbetarna springer in och ut genom dörren, men lite har dom fått gjort iallafall. Man börjar liksom kunna ana vad det skall bli när det blir klart. Mannan i huset litade inte på gubbarnas skydds isolering utan gjorde sin egen...variant... kan tilläggas att han och småtjejerna knappt vågat vara här på hela tiden då han tror att dom skall bli sjuka av allt damm och aspets. Dock ingen fara att jag var kvar...

Och vi har fått en känning av hur det kan vara av att leva vildmarksliv...inomhus...tack vare vår kompis skogstoan. Dusch och toaletter finns för övrigt i en barack på gården för dem som av en eller annan anledning inte vill använda skogstoan.

Fortsättning följer...

Ha det gôtt!

På G

Efter årets vabruari som för våran del startade redan i början av januari, har jag nu kommit fram till att "nu kan vi detta". Nu får det vara bra. Efter att vi haft den ena förkylningen efter den andra har jag nu sakta vaknat upp ur de senaste veckornas influensa. Jag har ordagrant sovit och vilat bort hela januari och februari. Tynat bort. Varenda muskel i min kropp är ett minne blott. Jag har fått sanera min säng ifrån alla spår av svett och  feber. Jag måste försöka få tillbaka orken, både i sinnet och i kroppen. Börjar med att försöka kurera bort den berömda bihåleinflammationen som alltid kommer som ett brev på posten efter varje större förkylning jag haft. Är äntligen på benen iallafall.

Vabruari = Sant

Vabruari har verkligen gjort skäl för sitt namn. Hela hösten höll vi oss förvånansvärt friska. Men från mitten av januari fram till nu har vi inte varit annat än förkylda med feber, snuva, huvudvärk, hosta, halsont och tappad röst. Segt, men det går väl över någon gång kan jag tro.
Ha det gôtt!

What´s in da hous?

Efter två dagars sängläge med migrän lyckades jag få en halv dag någorlunda återställd. Sedan vart jag hur pigg som helst hela denna natten och inte kunnat sova en blund. Vid 03:50 märkte jag att Julia verkade vara orolig så jag la mig bredvid henne. Vid 04:30 började hon kräkas. Yippiiiiiii! Not! Vafaaan Julia som skulle till dagis och bjuda sina kompisar på glass idag, eftersom hon fyller 4 år. Stackaren. Fick röjt bland allt nerspytt och slängt in det stackars lilla skakande födelsedagsbarnet i duschen.

Att spyorna alltid kan skvätta så långt och att det kan bli så mycket förvånar mig varje gång. Så jag fick ju dra upp stackars Amanda också, för att byta sängkläder. Och därmed var hon också klarvaken. Yippiii en gång till. Så klockan 05:00 hade jag hallen full med påsar innehållandes nerspydd pyjamas, sängkläder, filtar, gosedjur två klarvakna barn och en mamma som inte sovit sedan natten innan. Tack och lov så är jag fortfarande ganska pigg. Amanda däremot ligger i soffan och kollar på tv och känner efter om inte hon också har lite ont i magen och behöver kräkas. Min mage rör sig lite oroligt men jag säger det inte högt, och jag antar att vi har kräksjukan in da house! Fram med de kräksjukas överlevnads kit.

Amanda och jag försökte pigga upp Julia med lite skönsång och ett paket. Det hjälpte föga. Hon tog av snöret och sedan orkade hon inte fortsätta med pappret. Någon hjälp ville hon inte ha så paketet ligger där och väntar på ett bättre tillfälle, kanske senare i dag, vi får se.

Over and out!

Förväntningarnas år

December 2014 var ingen höjdare direkt, du kan läsa varför här.
Och som det gamla ordspråket lyder "Allt ont för något gott med sig" se bara dessa punkter:

• Den urbota inskränkta f.d vännen har fått mig att inse en hel del.
• Annat som varit svårt en tid har fått mig att tänka till.
• Och min pappas bortgång har bidragit till att vi fyra syskon som finns i Sverige (har en syster i L.A också) har kommit varandra närmare. Vi har delat svår sorg och däremellan har vi haft det mycket trevligt och enormt kul ihop.

Jag ser ljust på det nya året som precis har börjat. Jag skall se till att dra ut några tummar som fastnat i röva på mig, och få gjort lite grejer som jag tänkt göra länge. En tid bakåt har jag inte haft lust för speciellt mycket. Men nu tror att viljan är på väg tillbaka och det känns skit bra.

Året som gick, 2014.

År 2014 har bloggandet inte varit prio 1 direkt. Har inte haft någon lust helt enkelt.
Jag har medvetet valt att inte vara för privat i denna blogg. Valt att inte hänga ut mig själv och mina innersta tankar och att inte hänga ut någon annan heller. Dock fick jag nog utav skitsnacket från en gammal vän och skrev i ett tidigare inlägg här ett brev riktat till hen, som tog det på precis rätt sätt, alltså så som jag önskade. Jag är trots allt en aning tacksam, för människans beteende har lärt mig en hel del. Jag borstar av mig skiten från mina händer och börjar år 2015 med nya tag, nya tankar, hopp, idéer & planer.

Jag har under året handskats med en hel del jobbiga privata angelägenheter, men känner att jag kommit en bit fram i positiv riktning. Det känns bra och bättre kommer det bli.

Det värsta jag upplevt under året som gick är att min älskade, fina pappa gick bort i december och vi hade en jättefin begravningsceremoni den 23/12.

Den från mig önskade perfekta planeringen och julstämningen infann sig inte denna julen heller. Fast denna gången av förklarliga skäl. Julafton & Nyår var trots allt jättebra och vi  firade dessa med nära och kära.

Ser fram emot ett positivt och händelserikt nytt år.

Kram

Jag måste också få avreagera mig lite

När någon är så påverkad av sitt eget lidande så hen inte kan tänka längre än den egna näsan är lång...

När någon lägger sitt lidande på andras axlar och vägrar se och höra nya tankar, andras tankar nya synsätt...

När någon bara ser fel hos andra och tycker det egna är de enda rätta...

När någon älskar att vältra sig och stötta upp sitt eget mående med elakheter och baktal...

Så mycket självömkan så det sprutar ut ur öronen...

I denna lilla bubbla hen lever finns också dennes verklighet och sanning...

Gud nåde den som rispar lite på bubblans sköra yta...

Stackars dem som måste trippa på tå...

Tycker detta är lågt och så länge hen inte klarar av att alla inte vill trippa på tå...

Och inte vill se längre ut i verkligheten än den egna bubblans väggar...

Så  har jag ett förslag...

Lev ditt liv och låt andras vara!

Tråkig väntan

Jag har en halvsyster som bor i Los Angeles. Hämtar min gamla pappa och är vid Landvetter kl: 11.00. Yvonne skulle komma med flyget kl: 11.35. Vi väntade och väntade men hon kom inte. Försökte få lite information på plats vilket dom inte ville lämna ut. Det enda dom sa var att om hon missat flyget vid bytet i Amsterdam så kommer hon säkert med nästa flyg ifrån samma destination. Planet kom men ingen Yvonne syntes till så när klockan var 14.30 gav vi upp och åkte hem. Till slut, långt senare ringde hon ifrån Landvetter och undrade var vi var någonstans. Det visade sig att planet redan ifrån LA till Amsterdam varit försenat flera timmar och att hon skickat mig ett Kik meddelande som inte kommit fram. Hon tog en taxi hem till pappa som hon berättade var rena mardrömsresan, då dom varit jätte nära att hamna i en trafikolycka. Hon tyckte det var lite komiskt att komma ifrån farligt trafikerade LA till lilla Sverige och nästan kola vippen i en nära-på-olycka. Sicken dag. Men nu är hon här, chockad men oskadd.