Laban på djurkyrkogården

Idag hade vi planerat för en glad utedag med picknick. Men det blev lite ändringar i planerna. 

Vår älskade lilla Laban låg död i sin bur. Barnen, speciellt Emilia var helt förstörd över detta. Hon är så enormt känslig detta barnet. Vi var såklart alla ledsna över det som hänt och att det var just Laban som dog. Om man nu får säga så hade vi hellre sett att Mimmi försvann tidigare än Laban. Varför? kanske ni undrar. Jo, ända sedan första dagen som Mimmi flyttade in hos oss har hon varit en elak fågel, som inte har gått att få bukt på eller gått att få tam. Elak mot Laban mellan pusskalasen och elak mot oss. Laban däremot var redan från första stund en helt underbar undulat som gärna spenderade några stunder om dagen med oss människor. Laban var en mycket vacker violkobolt opalin undulat. Fast det var väldigt svårt att fånga violfaktorn på bild. Ibland kallades han Elvis eftersom han ställde sin huvudfjädrar så det såg ut som om han hade en Elvis frisyr.

Vi hoppas att Laban fick 7 fina år med oss och med min pappa där fåglarna bodde under en period. Vi ordnade en tjusig kista va en Samsung kartong, rosa prasselpapper och bomull. Vi åkte till en djurkyrkogård och begravde där Laban. Barnen hittade lite överblivet material och dekorerade graven fint.

Ha det gôtt!

På G

Efter årets vabruari som för våran del startade redan i början av januari, har jag nu kommit fram till att "nu kan vi detta". Nu får det vara bra. Efter att vi haft den ena förkylningen efter den andra har jag nu sakta vaknat upp ur de senaste veckornas influensa. Jag har ordagrant sovit och vilat bort hela januari och februari. Tynat bort. Varenda muskel i min kropp är ett minne blott. Jag har fått sanera min säng ifrån alla spår av svett och  feber. Jag måste försöka få tillbaka orken, både i sinnet och i kroppen. Börjar med att försöka kurera bort den berömda bihåleinflammationen som alltid kommer som ett brev på posten efter varje större förkylning jag haft. Är äntligen på benen iallafall.

Min far och jag

Om du varit kvar i detta jordeliv så skulle vi i dag ha firat din 89:e födelsedag kära far. Nu två och en halv månad senare tror jag säkert att du kommit tillrätta uppe bland molnen och fått dina vackra vingar. Än har du inte kommit tillbaka för att nypa mig i tån, som du brukade säga att du skulle göra. Men jag antar att du haft fullt upp med familjemedlemmar och vänner som kommit till pärleporten för att välkomna dig hem. Säkert har ni haft stora BBQ fester och fullt upp med alla minnen. Jag hoppas dom firar dig ordentligt idag och ger dig mängder med god mat och söt tårta. Grattis på födelsedagen min fina pappa. Saknar dig.

Vabruari = Sant

Vabruari har verkligen gjort skäl för sitt namn. Hela hösten höll vi oss förvånansvärt friska. Men från mitten av januari fram till nu har vi inte varit annat än förkylda med feber, snuva, huvudvärk, hosta, halsont och tappad röst. Segt, men det går väl över någon gång kan jag tro.
Ha det gôtt!

What´s in da hous?

Efter två dagars sängläge med migrän lyckades jag få en halv dag någorlunda återställd. Sedan vart jag hur pigg som helst hela denna natten och inte kunnat sova en blund. Vid 03:50 märkte jag att Julia verkade vara orolig så jag la mig bredvid henne. Vid 04:30 började hon kräkas. Yippiiiiiii! Not! Vafaaan Julia som skulle till dagis och bjuda sina kompisar på glass idag, eftersom hon fyller 4 år. Stackaren. Fick röjt bland allt nerspytt och slängt in det stackars lilla skakande födelsedagsbarnet i duschen.

Att spyorna alltid kan skvätta så långt och att det kan bli så mycket förvånar mig varje gång. Så jag fick ju dra upp stackars Amanda också, för att byta sängkläder. Och därmed var hon också klarvaken. Yippiii en gång till. Så klockan 05:00 hade jag hallen full med påsar innehållandes nerspydd pyjamas, sängkläder, filtar, gosedjur två klarvakna barn och en mamma som inte sovit sedan natten innan. Tack och lov så är jag fortfarande ganska pigg. Amanda däremot ligger i soffan och kollar på tv och känner efter om inte hon också har lite ont i magen och behöver kräkas. Min mage rör sig lite oroligt men jag säger det inte högt, och jag antar att vi har kräksjukan in da house! Fram med de kräksjukas överlevnads kit.

Amanda och jag försökte pigga upp Julia med lite skönsång och ett paket. Det hjälpte föga. Hon tog av snöret och sedan orkade hon inte fortsätta med pappret. Någon hjälp ville hon inte ha så paketet ligger där och väntar på ett bättre tillfälle, kanske senare i dag, vi får se.

Over and out!

Förväntningarnas år

December 2014 var ingen höjdare direkt, du kan läsa varför här.
Och som det gamla ordspråket lyder "Allt ont för något gott med sig" se bara dessa punkter:

• Den urbota inskränkta f.d vännen har fått mig att inse en hel del.
• Annat som varit svårt en tid har fått mig att tänka till.
• Och min pappas bortgång har bidragit till att vi fyra syskon som finns i Sverige (har en syster i L.A också) har kommit varandra närmare. Vi har delat svår sorg och däremellan har vi haft det mycket trevligt och enormt kul ihop.

Jag ser ljust på det nya året som precis har börjat. Jag skall se till att dra ut några tummar som fastnat i röva på mig, och få gjort lite grejer som jag tänkt göra länge. En tid bakåt har jag inte haft lust för speciellt mycket. Men nu tror att viljan är på väg tillbaka och det känns skit bra.

Året som gick, 2014.

År 2014 har bloggandet inte varit prio 1 direkt. Har inte haft någon lust helt enkelt.
Jag har medvetet valt att inte vara för privat i denna blogg. Valt att inte hänga ut mig själv och mina innersta tankar och att inte hänga ut någon annan heller. Dock fick jag nog utav skitsnacket från en gammal vän och skrev i ett tidigare inlägg här ett brev riktat till hen, som tog det på precis rätt sätt, alltså så som jag önskade. Jag är trots allt en aning tacksam, för människans beteende har lärt mig en hel del. Jag borstar av mig skiten från mina händer och börjar år 2015 med nya tag, nya tankar, hopp, idéer & planer.

Jag har under året handskats med en hel del jobbiga privata angelägenheter, men känner att jag kommit en bit fram i positiv riktning. Det känns bra och bättre kommer det bli.

Det värsta jag upplevt under året som gick är att min älskade, fina pappa gick bort i december och vi hade en jättefin begravningsceremoni den 23/12.

Den från mig önskade perfekta planeringen och julstämningen infann sig inte denna julen heller. Fast denna gången av förklarliga skäl. Julafton & Nyår var trots allt jättebra och vi  firade dessa med nära och kära.

Ser fram emot ett positivt och händelserikt nytt år.

Kram

Jag måste också få avreagera mig lite

När någon är så påverkad av sitt eget lidande så hen inte kan tänka längre än den egna näsan är lång...

När någon lägger sitt lidande på andras axlar och vägrar se och höra nya tankar, andras tankar nya synsätt...

När någon bara ser fel hos andra och tycker det egna är de enda rätta...

När någon älskar att vältra sig och stötta upp sitt eget mående med elakheter och baktal...

Så mycket självömkan så det sprutar ut ur öronen...

I denna lilla bubbla hen lever finns också dennes verklighet och sanning...

Gud nåde den som rispar lite på bubblans sköra yta...

Stackars dem som måste trippa på tå...

Tycker detta är lågt och så länge hen inte klarar av att alla inte vill trippa på tå...

Och inte vill se längre ut i verkligheten än den egna bubblans väggar...

Så  har jag ett förslag...

Lev ditt liv och låt andras vara!