När man minst anar det

Idag besökte jag och syrran vår pappa på "hemmet". Jag råkade kika in i rummet bredvid pappas när vi gick förbi och såg då rum ägarinnans anhörig som såg bekant ut. Trött som en sömntablett, påsar och mörka ringar under ögonen och mosig i ansiktet träffade vi på honom i matsalen och jag var ju då tvungen att säga hej. Bilderna blev något suddiga men tack iallafall för foto-och pratstunden Staffan Bosson Olsson :)