Konsten att prata engelska

Min halvsyster Yvonne från L.A har ju varit här på besök en månad och åkte hem i lördags. Tänkte på det där med konsten att prata engelska. Varje gång man vet att någon skall komma på besök eller man kanske väntar på ett telefonsamtal, och språket som gäller är engelska/amerikanska. Då känner jag mig lite smått stressad. Det bästa vore om man bara kunde skita i saken och babbla på. Blir det fel så förstår dom nog ändå, precis som vi gör när någon är lite sämre på svenska. Nä istället krånglar man till det, håller på att vricka tungan och känner för att dra något gammalt över sig. Ser fram emot nästa gång iallafall Yvonne :)

Kunde inte säga det bättre själv så jag kopierade nedanstående text ifrån underbara meekatt, för sån é jag med någon liten ändring.
Och det är ju jätteroligt (med besök)  - tills jag måste öppna käften. Jag är egentligen skitduktig på engelska...i huvudet. Men någonting händer när orden ska gå ifrån tanke till att komma ut ur min mun. Jag förvandlas till en överviktig Ola-Conny med skånsk brytning på Göteborgska. Fan. Jag har ju jättemycket att säga men någon har tydligen satt censur på min amerikanska skitcoola dialekt á la "Maj nejm is Maaalin Peetrra and I äm dum i huuuvudet".